Borymyr

Historia

Hammaren hamnade hos Borymyr därför att ingen annan ville ta den.

Det hände på vägen utanför Barutj, när han var sjutton. I en skärmytsling stupade en man ur furstens trupp, som färdades tillsammans med köpmännen. Utrustningen samlades in efter striden, men den tunga hammaren gick alla förbi: otymplig, långsam, den tog för mycket kraft. Borymyr tog den.

Något hantverk fanns inte i hans släkt. Fadern tog arbete åt andra: grävde, körde lass, satte upp gärdsgårdar, gick med ett arbetslag för att laga andras portar och lägga om andras tak efter brand, överfall eller storm. I och kring Barutj fanns det gott om sådana gårdar, och ingen av dem var deras. Borymyr fick följa med så snart han kunde hålla en yxa, och han fick en vuxen mans lön innan han själv var vuxen — för att han arbetade som en vuxen.

Länge bekymrade det honom inte. Han var skicklig med trä, kunde resa en vägg, passa in ett hjul, hugga ut en not och på en dag göra det som andra behövde två dagar till. Tålamod för sådant arbete saknade han: där en mästare ägnade en timme åt att passa in en del, försökte Borymyr oftare lösa saken med ett hårdare slag. Ibland gick det till och med vägen, och då fick han beröm på köpet.

De första månaderna med hammaren använde han den dåligt. Han försökte slå lika ofta som med yxan, tröttade snabbt ut sig och höll flera gånger på att få ett motslag när han inte hann få tillbaka vapnet efter svingen.

Sedan förstod han att hammaren inte förlåter brådska. Det gäller inte att slå oftare. Det gäller att en enda gång stå där slaget avgör mest.

Den tanken ändrade mer än hur han höll vapnet. Borymyr började iaktta fältet mer, vänta tills fienden vände sig mot någon annan, söka det ögonblick då han kunde ta några snabba steg och lägga hela kroppen i slaget. Hans axlar är inte de bredaste i hirden. Borymyrs styrka ligger i hur han tar fart, inte i hur mycket han kan lyfta.

Yxan övergav han inte heller. Med den har han arbetat i trä sedan barndomen, och i strid tar han den när flera fiender står tätt framför honom. Med en bred sving försöker han nå flera på en gång; hammaren sparar han åt den som måste fällas med ett enda slag. Andras råd att byta vapen tar han lugnt. Råd att släppa ett mål han redan valt tar han betydligt sämre.

Först hade han ingen rustning, för han var fattig. Senare, när pengarna väl fanns, gick han några gånger ut i lånad rustning. Efter en strid mindes han inte slaget som rustningen hade tålt, utan motståndaren som han inte hann fram till medan denne ännu stod oskyddad. Sedan dess vill Borymyr hellre riskera ett motslag än komma för sent till sitt eget slag.

Att stå mitt emot en fiende och byta slag tycker han inte om. Har striden blivit ett sådant utbyte anser Borymyr att han redan gjort något fel. Bäst lyckas han slå den som är upptagen med någon annan, som just har kommit fram till ledet eller som ännu inte förstått att han blivit utvald.

Samtidigt gör han inte slut på sårade bara för att det är lätt. Tvärtom: Borymyr söker nästan alltid den farligaste motståndaren som fortfarande går att stoppa med ett enda slag. Därför ser hans handlingar ibland oförnuftiga ut — medan de andra gör slut på en man som knappt står på benen, går han förbi honom mot en utvilad kämpe i god rustning. Förklaringen är enkel: den svage kan man döda sedan, men den starke får inte tillåtas göra det han tänkt göra.

Under de senaste åren har han hunnit tjäna i flera mindre trupper som vaktade vägar, ledsagade folk eller hjälpte ortens styresmän att jaga stråtrövare från vägarna. Länge stannade han aldrig på ett ställe — inte på grund av gräl eller dåligt rykte, utan för att han efter avslutat arbete lätt gick vidare till nästa. Han ansåg inte att några månaders gemensamma färder av sig själva gör människor till släkt.

En gång kostade det honom en vän.

I truppen där Borymyr stannade lite mer än ett år fanns en före detta hirdman vid namn Dobryn. De stred ofta sida vid sida och förstod varandra utan ord. Efter en svår skärmytsling fick Dobryn ett sår i benet och kunde inte längre följa med truppen. Att stanna kvar betydde att gå miste om en lönsam tjänst. Borymyr gick.

Han lämnade en del av pengarna åt kamraten, kom överens med en familj på orten om att den skulle sköta om honom och var säker på att han gjort allt rätt. När han kom tillbaka några månader senare var Dobryn redan borta: han hade på något vis kryat på sig och gått sin väg. De möttes aldrig mer.

Senare hörde Borymyr av en slump att Dobryn slagit sig ner i Kyiv, på Podil. Det sades också att han redan före skadan hade lärt en flicka ur en trossvakt där att hålla en kort klinga. Benet hade, enligt ryktet, aldrig blivit rakt igen. Borymyr reste inte dit för att ta reda på det. Han är fortfarande inte säker på om det var lättja eller något annat, och han tycker inte om när samtalet kommer fram till den punkten.

Länge förstod han inte varför den historien bekymrade honom. Den sårade hade han lämnat med pengar och en överenskommelse, och i den överenskommelsen var allt ärligt från båda håll. Först med tiden började han misstänka att inte allt mellan människor är överenskommelser.

I vardagen är Borymyr enkel och anspråkslös. Han kan sova var som helst, äter det som finns, bryr sig inte om kläder och köper nästan aldrig saker han inte tänker använda. Däremot kan han trä och lagning: i lägret ser han genast ett sprucket hjul, ett dåligt stöd, ett glappande handtag eller en snett islagen pinne, och brukar laga det själv och tala om det för ägaren efteråt.

Med de äldre har han också ibland svårt. En gång gick han ett halvår under en skytt vid namn Radovan, som hade en reservplan för varje fall och för varje reservplan ännu en. Det drev Borymyr till vansinne. Radovan drevs till vansinne av att Borymyr beslutar en gång för alla. Båda överlevde den kampanjen, och ingen av dem ändrade uppfattning.

Han är sällskaplig men inte öppen: han skrattar lätt, håller igång ett samtal, trivs bland alla slags människor och talar nästan aldrig om det som verkligen bekymrar honom. Han har självsäkerheten hos en man som mycket tidigt hittade en sak han verkligen är bra på, och därför beter han sig ibland som om han redan förstått resten också.

Han tycker inte om dem som länge förbereder sig för ett beslut som redan är uppenbart, och han blir särskilt irriterad när någon säger emot bara för att han inte vågar ta på sig ansvaret.

Vid Oster valde Borymyr ut en spjutkämpe i fiendens led och gick mot honom. På vägen vände sig två mot honom när han gick förbi; Borymyr såg båda och stannade inte. Spjutkämpen nådde han, men halvvägs dit fick han ett hugg i axeln. Efter striden frågade man honom om han hade sett de två. Borymyr sade att han hade sett dem. Mer sade han inte, och ingen förstod om det var ett svar.

Utanför striden kostar samma sak honom mer. När han väl bestämt sig går han tidigare än han borde, säger det som inte kan tas tillbaka eller avstår från något bara för att han en gång bestämt att han inte behöver det.

Han lämnade Dobryn. Till Kyiv for han inte heller sedan.