Radovan

Historia

Radovan vet alltid hur mycket havre som finns kvar i lägret.

Det är ingen dygd och inte ens en husbondes vana, fast husbonde var han. Det är samma drag som får honom att varje kväll före sömnen se efter var svärdet ligger.

Han växte upp på en stor gård utanför Morovijsk, vid en väg där det nästan varje dag drog fram köpmän, resande och små trupper av krigsfolk. Fadern hade jord, hästar och flera vagnar, men levde inte av jordbruket allena: han gav folk nattlogi, bytte hästar och hjälpte till att föra varor vidare norrut. Radovan var äldste sonen och visste från barnsben att gården en dag skulle bli hans. Fadern lärde honom att räkna säckar med säd, att se över hjulen före en resa och att inte lita på någon bara för att han var välklädd. Av honom väntade man sig inga bragder, utan förmågan att hålla ordning på gården, och länge passade det honom alldeles utmärkt.

Med vapen blev han bekant genom vägen. Trossar stod ibland kvar på gården i flera dagar, och med dem stannade vakter från olika länder. En stavslunga såg Radovan första gången i händerna på en gammal legosoldat som eskorterade köpmän från väster, och vapnet tycktes honom meningslöst — långt, otympligt, det kräver mycket mer utrymme än en vanlig slunga. De första stenarna han försökte slunga flög vart som helst utom mot målet.

Just därför fortsatte han. Radovan har alltid retat sig på saker vars verkningssätt han inte förstod.

Den gamle vakten blev kvar på deras gård nästan en månad på grund av ett brutet ben. Under den tiden lärde sig Radovan att lägga i stenen rätt, att känna ögonblicket för släppet och att inte försöka rätta till ett dåligt kast med armkraft. Träffsäker blev han inte med en gång, men han förstod snabbt stavslungans största fördel: väljer man platsen rätt kan man börja striden innan de flesta motståndare förmår svara. Den tanken tyckte han om.

När Radovan var tjugosex år insjuknade fadern svårt. De följande åren lämnade han knappt gården och tog så småningom över alla familjens angelägenheter, och efter faderns död gick gården över till honom. Just då hände det som Radovan senare kallade sitt livs största misstag.

I trakten blev resande rånade flera gånger. Folk talade om stråtrövare som samlades i små band längs vägen. Grannarna föreslog att man skulle ställa ut en gemensam vakt, men Radovan sade nej: han trodde att angriparna sökte lättare byten och inte skulle ge sig på en stor gård där det alltid fanns mycket folk.

Stråtrövarna kom om natten. De lyckades inte ta gården snabbt, men satte eld på två hus och försökte driva de boende ut på gårdsplanen. Radovan hann ordna försvaret: han slungade sten med stavslungan bakom stängslet medan fienderna närmade sig, och när de nådde porten tog han svärd och sköld. Anfallet slogs tillbaka. En av hans yngre bröder dog.

Efter det sade Radovan aldrig mer att en fara knappast skulle inträffa.

Gården lämnade han åt en annan bror. Familjen tog det först för ett tillfälligt beslut, och Radovan själv sade att han bara skulle vara borta några månader: han skulle leta rätt på stråtrövarbandet som härjade i trakten, hjälpa till att göra vägarna säkrare och komma tillbaka. Han kom inte tillbaka. Sedan dess har många år gått — trossar, tullposter, stadsportar, vaktposter och korta fälttåg. Trupp bytte han mycket mer sällan än han i ungdomen skulle ha bytt arbete: har han hittat folk man kan lita på, eller ett befäl som inte gör dumheter i onödan, stannar Radovan hellre kvar.

Längst stannade han under en hirdman vid namn Boryvoj, som inte inledde några sammandrabbningar i onödan och tänkte på reträttvägen redan före striden. Radovan anser honom än i dag vara den bäste befälhavare han har tjänat under. Att någon kunde bli osams med en sådan man är fortfarande en gåta för honom.

Under åren i tjänst har han sett tillräckligt många unga krigare som var snabbare och starkare än han och förde svärdet mycket bättre. Många av dem har han överlevt. Modigare har det inte gjort honom — snarare tvärtom. Radovan tror allt mindre på lägen som man på något vis får slingra sig ur, och värdesätter allt mer de enkla fördelarna: en god position, en stadig rustning, gott om sten och en kamrat som verkligen står där han har lovat.

Tung rustning började han inte bära av kärlek till handgemäng. Tvärtom: han förstod snabbt att stavslungan gör honom till ett synligt mål. Bågskyttar försökte tvinga honom att lämna sin position, slungare svarade med sten, och de som inte nådde honom på avstånd gick helt enkelt framåt. Att slösa krafterna på ständig reträtt ville Radovan inte, och rustningen lät honom stanna där han hade god överblick över fältet. Med åren har det blivit ännu viktigare: han försöker sedan länge inte vara den rörligaste kämpen i truppen, utan att en enda gång avgöra rätt var han ska stå.

I strid börjar han nästan alltid med det avlägsnaste mål som verkligen kan svara. Den närmaste motståndaren intresserar honom föga om denne inte blir farlig på ett tag än; i stället söker Radovan bågskyttar, slungare, kastare och folket bakom huvudlinjen. Han anser sig inte vara en bättre skytt än en god bågskytt. Han försöker bara börja skjuta tidigare.

Stavslungan kräver mycket kraft, och samma takt genom hela striden håller Radovan inte: efter ett kraftigt kast kan han vänta, bedöma fältet och först därefter förbereda nästa. Yngre skyttar tar ibland de här pauserna för långsamhet. Radovan kallar det ovilja att bli andfådd före fienden.

Når en motståndare ändå fram till honom, lägger han undan stavslungan, tar svärd och medeltung sköld och stannar kvar. Just en medeltung sköld. En tung skulle skydda bättre, men den skulle försvaga hans svar med svärdet ännu mer: Radovan behöver inte bara tid bakom skölden utan också förmågan att svara farligt nog för att motståndaren inte ostraffat ska kunna hålla honom kvar i närstrid. Så snart det blir fritt framför honom igen återgår han till stavslungan. Svärdet är ingen andra specialitet för honom: han tycker inte om envig och söker nästan aldrig själv närstrid. Hans uppgift är enklare — att inte låta motståndaren snabbt komma förbi. Rustningen tar emot det han inte hann undvika, och skölden ger tid. Även när flera fiender når fram till honom lämnar Radovan inte positionen genast — men han förstår mycket väl att tiden från det ögonblicket arbetar emot honom.

I vardagen liknar han mycket mer en husbonde på en gård än en yrkeskrigare. Han räknar ständigt förråden, minns vem som har fått vad och retar sig när bra saker förstörs bara för att de förvarats fel. Har något tagit slut i lägret vet Radovan nästan alltid om det före alla andra — och han retar sig särskilt när de yngre kallar det gnäll och två dagar senare kommer och frågar var man får tag i en reservrem. För det mesta vet Radovan det. Mot människor är han försiktig: han litar inte på första intrycket, lyssnar mer än han talar, lägger små motsägelser på minnet och ställer ogärna en rak fråga om han kan vänta tills svaret blir uppenbart av sig självt.

En gång tjänade han i flera år tillsammans med Ratybor, och utifrån sett verkade de likadana: två äldre män som ser över andras remmar och räknar andras förråd. I själva verket har de lite gemensamt. Ratybor gör det för att han anser sig ansvarig för alla. Radovan — för att han inte tror att det ska gå väl. Den ene söker någon att skydda; den andre söker det som ska gå snett. De kom utmärkt överens, och var och en höll den andre för en besynnerlig människa.

Mycket sämre gick det med en ung hammarkämpe vid namn Borymyr, som i ett halvår gick under honom. Borymyr valde mål en gång och omprövade aldrig beslutet, medan Radovan omprövar varje beslut in i sista stund. Båda var säkra på att den andre en dag skulle dö av det. Båda tog miste, åtminstone hittills.

Han väntar sig ständigt det värsta, och det är det svåraste med honom. Han vill alltid ha mat i förråd, en reträttväg till, en extra vakt och en plan för det fall att den första planen misslyckas. På fälttåg räddar det ofta liv. I vanliga livet gör det honom till en besvärlig granne: Radovan har svårt att tro att någon ibland verkligen kom för sent av en slump, att en annans misstag inte var slarv och att ett konstigt ljud i natten bara var ett ljud. Alltför väl minns han den natt då han var säker på att angriparna inte skulle komma.

Med åren har det draget inte försvagats. Det har bara blivit mindre synligt: Radovan har lärt sig att inte säga högt varje fara han ser. Det betyder inte att han har slutat se dem.

Just därför ser han alltid före sömnen efter var svärdet ligger, om remmen på skölden har lossnat och hur många steg det är från hans plats till utgången. Han har länge vetat att det de flesta nätter inte händer någonting. Den vetskapen räcker inte för honom.