Ratybor

Historia

Ratybor äger en sak som han nästan aldrig använder. Den stora stridshammaren har hängt vid hans sadel i ett dussin år nu, och under de åren har han tagit fram den kanske tjugo gånger. Varenda en av dem minns han.

Ty att ta hammaren betyder att lägga ifrån sig skölden, och att lägga ifrån sig skölden betyder att det inte längre räcker att hålla fienden stången.

Smedjan i Hnidyn drevs av hans far, och därifrån har Ratybor sina händer. Någon smed blev det inte av honom: som ung var han stor, stark och hetlevrad, efter ännu ett gräl gick han hemifrån, anslöt sig till stadens uppbåd och kom därifrån till furstens hird. Mäktiga släktingar hade han inga, så allt han har, har han tjänat sig till. Först skötte han hästar och utrustning, lappade ringbrynjor, riktade bucklade sköldar och höll räkning på förråden. Sköldarna i uppbådet var på den tiden mest från Bilhorod: illa målade, men med beslagen så väl passade att det efter ett hårt slag var träet som sprack och inte remmen. Menig krigare blev Ratybor senare än sina jämnåriga.

Den snabbaste eller elegantaste kämpen var han aldrig. Han värderades för något annat: Ratybor stod kvar när de bredvid honom redan började backa. Han höll ledet. Han skyddade de sårade. Han tappade inte huvudet när striden blev en trängsel där ingen hör någon.

Så småningom började man ställa honom framför de yngre. Så blev stridsklubban och den tunga skölden inte bara hans utrustning, utan hans sätt att föra striden. Ratybor söker inget vackert envig och försöker inte vara först med det avgörande slaget. Han tar trycket på sig själv, håller sin plats och släpper inte fienden fram till dem som står bakom honom.

Hans rustning är följaktligen den tyngsta han har råd med. Ratybor viker inte undan — det är helt enkelt inte hans sätt att strida. Han står där han har ställt sig och måste tåla allt som kommer medan han står; varje extra lager järn är ytterligare några slag som han kan ta utan att rubbas. Vad han betalar för det vet Ratybor mycket väl: i tung utrustning hinner man inte upp någon och kommer inte undan någon. Han har inte tänkt göra vare sig det ena eller det andra.

Stridsklubban värdesätter han för dess ärlighet. Den fungerar bra i trängsel, låter honom slå kort bakom skölden och kräver inget brett svingslag. Något ädelt vapen anser Ratybor den inte vara — och just därför litar han på den. Stridsklubban lovar ingenting annat än ett tungt slag.

Hammaren har han för de tillfällen då det inte längre räcker att hålla fienden stången: när en sköld måste slås sönder, en rustning krossas eller en människa hejdas som inget mindre kan hejda. Han för den väl. Han tycker inte om den. Utan sköld känner sig Ratybor oskyddad inte så mycket i kroppen som i huvudet: med stridsklubba och sköld är hans uppgift klar — hålla och skydda; med hammaren måste han själv välja mål, ta risken och slå.

Under mer än tjugo år i tjänst har Ratybor överlevt flera furstar och många små fälttåg som ingen diktade sånger om. De första åren tjänade han i furstens hird under två olika vojvoder, och först därefter anslöt han sig till den trupp som Mstyslav hade samlat. Han var gift. Hustrun dog i en svår förlossning, och barnet överlevde inte heller. Han gifte aldrig om sig.

Med släkten har han nästan ingen kontakt. Fadern är sedan länge död, en bror håller smedjan, den andre gick i kloster. Ratybor skickar ibland pengar till broderns familj, men har inte varit hos dem på åratal. För sig själv förklarar han det med tjänsten. I själva verket vet han helt enkelt inte hur man återvänder till ett liv som man lämnade vid tjugo.

Utöver striden kan han bedöma skicket på vapen och rustning, laga det enkla, slå läger, bestämma vaktordningen och föra folk undan ett anfall utan panik. De unga lär han upp inte illa, fast han sällan berömmer dem högt.

Han är fåordig men inte dyster. Han har en torr humor och skämtar med fullständigt allvarlig min. Han tycker inte om skryt och nämner nästan aldrig sina egna segrar.

I lägret tar han hand om de andra så att det inte märks: han ser över remmar, jagar de unga att torka kläderna, lagar andras utrustning, lämnar någon den bättre portionen. Tackar man honom svarar han att han bara inte vill bära en utmattad karl på ryggen nästa dag.

Under Mstyslav, som samlade denna hird, tjänade Ratybor längre än någon av dem som finns kvar i den, och i våras begravde han honom med egna händer. Fanan gick över till sonen, som sig bör — men folket kommer, liksom förut, med sina frågor till Ratybor.

Han har inte gjort något för att det skulle bli så, och han gör ingenting för att ändra det. Något att sätta emot Ljutobors rätt har han inte: bakom honom finns varken ätt eller jord, inte ens ett brev från fursten — bara drygt tjugo års tjänst och en tung sköld. Och han vill inte heller. Ratybor vet en sak om sig själv alltför väl: i strid beslutar han snabbt, men utanför striden beslutar han inte alls.

Svårast har han det just med Ljutobor. Ratybor har sett dussintals sådana pojkar — begåvade, högljudda, säkra på att de blir underskattade — och begravt hälften av dem. Ljutobor hör i varje anmärkning från honom något som inte finns där, och gör tvärtom på trots. Ratybor vet att han borde tala med honom på ett annat sätt. Han kan inte. I hirden lärde man honom att säga ”stå” och ”håll”, inte att förklara för en ung man att han inte behöver bevisa något för någon — och allra minst för Ratybor.

En gång tjänade han sida vid sida med en man vid namn Hlib, som hade lämnat en bojars hird på grund av en order som han själv hade utfört. Ratybor förstod honom inte då och sade det högt: ordern var laglig, truppen hade gjort sitt, och vad som kom ut av det var inte Hlibs sak att avgöra. Det gick några år innan Ratybor slutade vara säker på det. Han vet fortfarande inte om han skulle vilja möta den där Hlib igen.

Hans sämsta drag är oförmågan att släppa ansvaret för andra. Ratybor är övertygad om att han måste förutse varje fara och rätta till varje misstag som andra gör. Dör någon i hans närhet, finner han alltid något som han själv bär skulden för.

Och samtidigt söker han i de stora besluten en order, en lag eller en överordnad att stödja sig på. I strid handlar Ratybor snabbt. Utanför striden är han rädd att själv avgöra vad som är rätt, och kallar det disciplin. Disciplinen har inget med saken att göra. I hirden var det helt enkelt den som gav ordern som fick svara för misstaget, och Ratybor var i tjugo år den som utförde. Den överordnade han stödde sig på begravdes i våras. Nu ges orderna av en tjugotreårig pojke som stöder sig på honom.