Hlib

Historia

Hlib växte upp bland sköldar långt innan han bar ens en enda i strid.

I Bilhorod arbetade fadern i trä: delar till vagnar, skaft till redskap, sköldar åt stadsvakten. Metallen beställdes hos smeden, resten gjorde de själva — av trä, läder och remmar. Familjen levde enkelt men tryggt. Hlib passade in handtag från barnsben, lagade sköldar och förstod redan som halvvuxen vilket skaft som skulle spricka efter första hårda slaget och vilket som skulle hålla några år till. Krigarhantverket intresserade honom däremot knappt alls.

Allt ändrades när han var sexton. Genom staden drog en av furstens trupper, som i all hast behövde några dussin nya sköldar och lagning av utrustningen. Krigarna bodde nästan två veckor bredvid verkstaden. Hlib hjälpte fadern och såg för första gången hirdmän inte vid ett högtidligt intåg, utan i vardagen: utmattade, smutsiga, med trasiga remmar, slöa svärd och gamla ärr.

Det som slog honom var inte hur de stred. Det som slog honom var hur vardagligt de såg på det.

Några år senare gick han in i stadsvakten. Att lära sig snabbt gick inte för honom. Men det han väl hade lärt sig tappade han inte igen: om en äldre visade hur man håller skölden, höll Hlib den rätt nästa dag; om han blottade sidan i en övningsstrid, kom han ihåg det nästa gång.

Svärdet valde han inte av förkärlek, utan för att det var det mest allsidiga vapnet av dem som fanns att tillgå. Hlib ser över huvud taget inte vapnet som en del av sig själv: ett bra svärd är ett redskap som gör sitt arbete tillräckligt pålitligt. På samma sätt ser han på stridsklubban.

Skölden däremot har aldrig varit något underordnat för honom. Det är oftast skölden som avgör hur man måste slåss. En tung låter en stå emot trycket och hålla platsen där en annan redan skulle ha dragit sig undan — bara att slagen över den kostar mer och träffar sämre. En medeltung lämnar mer frihet åt själva vapnet: slagen är billigare och träffsäkrare, men skyddet är märkbart mindre. Därför tar Hlib den tunga skölden och svärdet när en position ska hållas; när det är han själv som ska trycka på, tar han stridsklubban och den medeltunga. Inget av alternativen anser han bättre än det andra. Det är bara två sätt att göra samma arbete.

Hans rustning är medeltung, och även det är ett val, inte något som råkade falla på hans lott. En tung skulle göra det andra sättet meningslöst: med stridsklubba och medeltung sköld är hela poängen att röra sig och trycka på, och i fullt järn skulle Hlib bli en långsammare utgåva av sig själv med den tunga skölden. En lätt skulle inte hålla för det första. Han behöver en utrustning där båda alternativen förblir möjliga — och han är hellre lite sämre i vart och ett än bra i det ena och oduglig i det andra.

Från vakten kallades han till en ortsbojars lilla hird. Där började de verkliga striderna: trossar, skatteindrivare, rövarband, skärmytslingar mellan små trupper. Hlib fick snabbt rykte om sig att vara en man som kunde ställas på en besvärlig plats. En port skulle hållas — man ställde dit Hlib. Oerfarna uppbådsmän skulle föras fram — man skickade Hlib. En lucka uppstod i ledet — där fanns han. Efter en seger nämndes han sällan först, men hans namn kände befälen väl.

Några särskilda ambitioner har han aldrig haft. Han ville inte ha en egen trupp och drömde inte om rikedom eller ära. Han tyckte om en enkel, begriplig sak: det finns en uppgift, det finns folk bredvid, var och en vet sin plats, och tillsammans gör de det som behövs.

Just därför slog det som fick honom att lämna tjänsten hårdare mot honom än han är beredd att erkänna.

Truppen fick order att bege sig till en by vars invånare anklagades för att ha undanhållit en del av skatten. Uppgiften verkade vanlig: hitta byäldsten, ta det som tillkom dem, föra några personer till förhör. Hlib fick order att spärra vägen ut ur byn och inte släppa ut någon.

Han lydde ordern. Vad som hände mitt i byn såg han inte — han hörde skrik, såg rök och några människor som försökte fly. En man tvingade han tillbaka under hot med svärdet. En kvinna med två barn släppte han inte heller förbi.

Senare visade det sig att letandet efter undangömt gods hade förvandlats till plundring. Ett av husen fattade eld. Flera bönder misshandlades, två dog.

Hlib dödade ingen. Tände inte eld på något. Var inte ens där våldet började. Han stod bara på vägen och lät inte folk gå.

Befälhavaren ansåg inte att något ovanligt hade hänt: truppen hade sin order, byn straffades, en del av godset togs. Hlib lämnade tjänsten två dagar senare.

Sedan dess tog han i flera år tjänst som eskort åt köpmän och små trupper och undvek fast tjänst hos en och samma herre. Någon motståndare till disciplin blev han inte, och han började inte se varje order som ond — tvärtom. Hlib är fortfarande övertygad om att en väpnad trupp utan disciplin mycket snabbt blir en hop människor med vapen. Han lyssnar bara betydligt noggrannare nu på vad det är han beordras att göra.

I strid är han lugn och förutsägbar. Han jagar inte den svagaste fienden, försöker inte till varje pris utdela det största slaget och riskerar sällan sin position för en vacker manöver. Hans styrka är pålitlighet. Han känner väl när han ska bli en mur och ta emot trycket, och när det krävs tryck tillbaka. Han kan ta emot flera slag, men ser inte det som ett bevis på mod.

Att slåss ensam tycker han inte om. Bäst trivs han när han ser vem som skyddar honom till vänster och höger och vart kamraten drar sig tillbaka om det inte går.

För några år sedan tjänade han en vinter i samma trupp som en spjutkämpe vid namn Melanija, och de kom inte överens. Melanija misstror nästan instinktivt människor som förklarar sina beslut med en order, och Hlib var ett levande exempel. Hlib såg i hennes historia den motsatta faran: vissheten att en enda människa har rätt att på egen hand avgöra för hela truppen vad som är värt att dö för. Deras dispyter började med en bestämd stridssituation och slutade mycket snart att handla om strid. De skildes utan att ha bevisat något för varandra.

Med Velemyr blev det annorlunda och värre. Även han lydde en order att dra sig tillbaka, och även han anser inte att ordern var fel. Skillnaden är att Velemyr efteråt begravde sin hustru, medan Hlib inte begravde någon. De tjänade tillsammans en hel sommar och talade inte en enda gång om det. Båda visste precis vad den andre teg om.

Hlib är varken fåordig eller dyster. I vardagen är han lugn, vänlig och till och med lite tråkig. Han tycker om att arbeta med händerna, lagar gärna småsaker och förstår inte varför man ska kasta något som ännu går att laga. I lägret drar han hela tiden åt, slår fast eller rätar till något; någon annans illa fästa rem retar honom mer än en förolämpning. Han dricker inte mycket, men tycker om långa samtal vid elden. Han minns människor väl och glömmer nästan aldrig ett löfte. Kvick kan man inte kalla honom, men med torr röst säger han ibland något så orimligt att den han talar med förstår skämtet först efter några ögonblick.

Ansvar är han inte rädd för, men befalla vill han inte. Utses han till förman fullgör han det samvetsgrant. Själv ber han inte om det.

Svag punkt har han bara en: han behöver tydliga regler mer än han har råd med. När läget är tvetydigt och det inte finns något rätt beslut kan Hlib lägga för mycket tid på att söka gränsen mellan det han är skyldig att göra och det han personligen är beredd att stå till svars för. En gång sade han alltför lätt till sig själv att han bara lydde order. Nu går han ibland till den motsatta ytterligheten och försöker i förväg förutse följderna av varje beslut.

Ordern lydde han, och han hade rätt att lyda den. En sak vet Hlib fortfarande inte: gick det att stå på den vägen utan att vara en del av det som gjordes bakom hans rygg? Högt frågar han inte det. Men just den frågan styr betydligt fler av hans beslut än han är beredd att erkänna.