Velemyr

Historia

Velemyr fick en gång order att dra sig tillbaka, och han drog sig tillbaka. Ordern var riktig. Det anser han fortfarande.

Däri ligger hela svårigheten med hans historia: det finns ingen att skylla på.

Familjen i trakten av Vojin var stor, men jorden räckte precis så långt att de inte svalt ett missväxtår: några hästar, ett litet hemman och inte en enda mun för mycket. Velemyr var den äldste av tre söner och vande sig från barnsben vid att ingen annan skulle göra det tunga arbetet åt honom.

Krigare var fadern inte, men som de flesta män i gränsbygden hade han spjut, yxa och sköld. När det kom bud om ett överfall eller om fara på vägen samlades männen från de kringliggande byarna, satte ut vakt och ledsagade vagnarna till säkrare platser. Första gången Velemyr gick med en sådan skara var han sexton.

Någon riktig strid blev det inte den gången. De frös i tre dygn i ett vakttorn ovanför Sula, såg två gånger främmande ryttare i fjärran och vände hem. Men det livet visade sig vara begripligt för honom: att vänta, att iaktta, att inte slösa kraft i onödan och att vara redo att handla när det verkligen behövs.

Så småningom började han gå med vakten allt oftare — han ledsagade köpmän, vaktade boskapen när den drevs och var några gånger med och förföljde mindre band. Det var då han började bära kastspjut. För en man som saknade en dyr båge och inte hade tid att ständigt öva skytte var det ett enkelt och begripligt vapen. Velemyr försökte inte kasta så långt som möjligt: han väntade tills motståndaren kommit tillräckligt nära och gjorde ett kraftigt, träffsäkert kast innan det blev handgemäng.

Ganska snart visade det sig att just det vapnet passade honom. Åren av arbete på hemmanet hade gett Velemyr starka axlar och uthållighet. Han kunde gång på gång lägga hela kroppen i kastet utan att tappa kraften så fort som de flesta. Med tiden lärde han sig inte bara att kasta hårt utan att göra det lika säkert även efter en lång strid.

Vid tjugotre gifte sig Velemyr och slutade i några år nästan helt att följa med på långa färder. Han arbetade med fadern, byggde en egen gård och lät så småningom de yngre bröderna ta över vakttjänsten. Det tycktes honom att han redan hade haft krigiska ärenden nog i sitt liv.

Sedan kom vinteröverfallet. Vakten upptäckte angriparna för sent. En del av invånarna hann ta skydd bakom befästningarna, men några gårdar blev kvar utanför. Velemyr var bland dem som fick order att dra sig tillbaka till porten och inte försöka försvara enskilda hus.

Han lydde ordern. När angriparna hade drivits bort var hans gård nedbränd och hans hustru död.

Helskinnad kom inte heller han själv ur den natten, fast såret fick han först efter striden. Velemyr kastade sig över att röja det som fanns kvar av gården, alltför brådskande och flera timmar för sent; en förkolnad bjälke lossnade från väggen och slog honom tvärs över bröstet. Revbenen läkte snett och känner fortfarande av väderomslag. Axlarna och armarna förblev desamma som förut — kastet förlorade inte en fingersbredd på det. Men ett tungt slag mot kroppen tål Velemyr sämre än en man av hans byggnad borde tåla, och det vet han bättre än någon annan.

Velemyr har aldrig klandrat dem som gav order om reträtt. Han förstår att beslutet var riktigt och att ett försök att hålla några gårdar kunde ha kostat betydligt fler liv. Men sedan dess lämnar han mycket ogärna en ställning som ännu går att hålla.

De följande åren tillbringade han åter i vaktstyrkor och legda skaror och började bära tyngre utrustning än de flesta som strider med kastvapen. Först var det helt enkelt en följd av revbenen och en ovilja att en andra gång lita på att fienden skulle missa. Senare blev det en del av hans sätt att strida.

Velemyr ser inget större värde i att ständigt dra sig tillbaka och söka en ny ställning. Är platsen god ska den hållas; vill motståndaren slå ut en därifrån får han lägga sina egna krafter på det. Den tunga rustningen gör att han kan ta emot en förlupen pil, en sten eller ett olyckligt slag utan att hela planen går sönder för den skull.

Men gränserna för det skyddet känner han väl. Han är ingen kämpe för främsta ledet och ingen man som länge kan växla slag. Rustningen behöver han för att inte lämna en god ställning vid första träffen, inte för att söka handgemäng. Yxan bär han av samma skäl som de flesta i gränsbygden: den är ett arbetsredskap, ett vapen och något som alltid kan behövas på vägen. Någon god kämpe med yxa anser sig Velemyr inte vara. Har fienden nått fram till honom har något redan gått snett.

I strid har han nästan aldrig bråttom med det första kastet. Han kan länge vänta på att motståndaren ska komma fram bakom skyddet, vända sidan till eller komma så nära att en miss blir osannolik. Därför anses han ibland långsam. Själv anser Velemyr att en miss i brådskan helt enkelt är ett bortkastat vapen. När striden väl har börjat och målen ett efter ett kommer inom bekvämt avstånd håller han däremot takten betydligt längre än man skulle tro. Där en annan kastare börjar spara på krafterna fortsätter Velemyr att arbeta. Just där ser han sin fördel: inte att göra ett enda omöjligt kast, utan att göra många kraftfulla och inte låta kvaliteten sjunka i takt med tröttheten.

Om Melanija vet han mer än hon vet om honom. Deras vägar har korsats två gånger, och den andra gången återberättade någon vid elden historien om överfarten: hur hon vägrade dra sig tillbaka och höll angriparna stången medan folket flydde från byn. Velemyr lyssnade under tystnad. Sedan reste han sig och gick för att se till hästarna. Han anser inte att hon handlade rätt. Han har inte heller någon som helst rätt att anse så, och det förstår han mycket väl. Sedan den kvällen har han inte talat med henne en enda gång.

Med Hlib tjänade Velemyr en hel sommar. Om vad som hade hänt var och en av dem sade ingen av dem något, fast båda förstod det ganska snart. Bara tystnaden var en annan. Bredvid en man som också har lytt en order och inte heller kan kalla den fel är det lätt för Velemyr att tiga — och just därför fanns det inget att tala om.

Med Predslava är det enklare, för där gäller grälet bara järnet. Båda håller en ställning till det sista; skillnaden är att Velemyr tar på sig rustning och Predslava av princip låter bli, och var och en anser den andra obetänksam. En gång frågade han henne rakt ut vad hon skulle göra när skölden inte hann fram. Predslava svarade att skölden i så fall inte hade varit där den borde. Velemyr blev inte lugnare av det svaret.

I lägret hittar han nästan alltid något att göra. Han kan hästar väl och kan laga ett enkelt seldon, sätta ett hjul på axeln, slipa en yxa eller hjälpa till att befästa lägret. Han tycker inte om att sitta sysslolös och har svårt att förstå folk som klagar över trötthet innan arbetet är klart. Han talar lite och oftast bara när han har något att säga. Gräl tar han med ro, men har han väl intagit en ståndpunkt är han svår att övertyga.

Han tycker inte om invecklade planer med många villkor och litar särskilt illa på dem där någon måste hinna, måste undgå att märka något eller säkert kommer att dra sig tillbaka. Velemyr frågar alltid vad man ska göra om det inte blir så.

I höstas drog sig skaran tillbaka från en kulle varifrån man väl kunde beskjuta vägen. Velemyr gjorde sig i ordning sist, och inte fort: han samlade ihop kastspjuten, rättade till en rem, tittade ned en gång till. Ingen sade något till honom. Ställningen såg han bättre än någon annan — och just därför ansåg han inte att faran var skäl nog att lämna den. Skäl nog är för honom en order — och en order har han redan en gång lytt i tid och på rätt sätt, och det räddade ingenting.

Får han order att dra sig tillbaka för tidigt, lyder han. Men nästan alltid ser han sig om. Ibland två gånger.