Ljubava

Historia

Ljubava var aldrig stark. Men hon kunde hålla på med något en hel dag.

Kvarnen låg nedanför Bohuslavl, vid själva Ros, och den sköttes av hennes far. Familjen var inte rik men levde tryggt: säd maldes nästan året om, och under skörden stod vagnar från byarna runtom och väntade vid kvarnen i flera dagar. Ljubava bar säckar, vaktade säden, sprang till staden efter folk eller verktyg, såg efter vattnet längre uppströms. Skickade fadern i väg henne på morgonen kom hon tillbaka, fick nästa ärende och gav sig av igen, nästan utan att tänka på hur långt hon redan gått. Hon tyckte om själva rörelsen. Värst var de dagar då kvarnen gick sönder och alla bara väntade på kvarnbyggaren.

Slungan tog hon första gången i handen där också: fåglarna som lockades av säden brukade man jaga bort med rop eller stenar, och en av arbetarna visade henne hur man flätar en enkel slunga av ett starkt rep. I början kunde Ljubava inte ens träffa ett träd. Bröderna skrattade, tills hon slog sönder en lerkruka vid dörren; därefter förbjöd fadern henne att öva vid kvarnen, och hon gick helt enkelt längre bort. Längs Ros fanns stenar nog, och bortom staden fanns plats nog.

Slungan började följa henne jämt — på vägen till vattnet, på betet, när hon väntade vid vägen — och med tiden blev ett kast med den lika naturligt för Ljubava som att kasta en sten med handen.

Att använda den i strid lärde hon sig mycket senare, och av en främling. Vid kvarnen stannade ofta vakter från köpmännens trossar, och en äldre slungare vid namn Jaryna, som några gånger hade sett Ljubava öva, blev den första som förklarade för henne att träffsäkerhet bara är halva saken.

Jaryna tvingade henne att göra tvärtemot allt hon var van vid. Kastade — drog sig undan. Gjorde slungan redo. Kastade från ett annat ställe. Flyttade sig igen. I början förstod Ljubava inte varför: hon träffade sämre, snubblade på sina egna fötter och förlorade tid. Jaryna förklarade att den som står stilla är mycket lätt att hitta en andra gång — särskilt om den första stenen redan har träffat någon av fienderna. En god slungare måste enligt henne tvinga fienden att varje gång på nytt lista ut var slungaren står.

Tanken tilltalade henne. Ljubava började välja ut flera platser längs stranden och gå mellan dem, lärde sig göra slungan redo i rörelse, letade stenar i förväg, lade på minnet vart hon skulle dra sig undan efter nästa kast. Det var då hennes uthållighet för första gången blev en fördel i strid: en sten kunde hon inte kasta hårdare än en stor karl, och hon träffade inte alltid bättre än en erfaren slungare, men efter tjugonde kastet rörde hon sig nästan lika snabbt som efter det första.

Sin första riktiga strid såg hon som nittonåring, när några beväpnade män överföll vagnarna som väntade vid kvarnen. Ljubava kunde ha stannat inne. Hon stannade inte. Hon kastade bakom de staplade stockarna tills en av angriparna fick syn på henne, då kom hon ihåg Jaryna och drog sig undan: nästa sten kastade hon från andra sidan av en vagn, sedan från stranden, sedan igen närmare kvarnen.

Efteråt mindes hon knappt vem hon hade träffat. Men hon mindes väl pilen som satt i stockarna precis där hon hade stått några ögonblick tidigare. Ljubava såg länge på den — inte för att hon blev rädd, utan för att hon för första gången mycket tydligt förstod skillnaden mellan en god position och en position som var god för ett ögonblick sedan.

Därefter började hon följa med trossar: först till grannbygderna, sedan till Kyiv, sedan flera dagar längre längs handelsvägarna. Fadern tyckte inte om det, men han såg att han ändå inte skulle kunna hålla henne kvar vid kvarnen. Krigarära ville Ljubava aldrig ha — hon tyckte helt enkelt om ett arbete där man hela tiden måste se sig omkring och inte vänta på att faran skulle komma av sig själv.

Svärdet kom efter hennes första stora misstag. Vid ett överfall på en tross följde hon för länge männen framför sig och märkte inte en man som gått runt vagnarna från sidan; han var inpå henne innan hon hann göra en sten redo, och hon hade bara en kniv. Ljubava backade mellan vagnarna tills en annan vakt fångade upp angriparen. Efter striden sade han till henne att han kanske inte skulle hinna nästa gång.

Ett svärd köpte hon i första större stad, och i flera månader försökte hon ärligt lära sig slåss med det, men sedan förstod hon att hon aldrig skulle bli en god svärdskämpe: att stå så nära att motståndaren kan nå en med samma rörelse som man själv når honom med föreföll henne som en dålig affär. Att försvara sig lärde hon sig ändå — att parera ett slag, göra ett utfall, tvinga motståndaren att stanna upp ett ögonblick. Men svärdet har för henne alltid bara ett syfte: att vinna tillräckligt med tid för att åter öka avståndet. Hon säger aldrig att hon kan använda det väl. Hon säger att hon kan sluta i tid.

I strid står hon nästan aldrig kvar på samma plats efter ett kast — inte ens om fienden är långt borta, inte ens om ingen ännu ser åt hennes håll. Att röra sig efter ett anfall har för länge sedan slutat vara ett beslut; det är en vana. Ljubava försöker hela tiden lämna tillräckligt med utrymme mellan sig och närmaste fiende för att ha ett val: ännu ett kast, ett steg åt sidan, en reträtt, en kringgång, ett annat mål. Platser där ett sådant val saknas tycker hon inte om — trånga passager, hörn, täta led, väggar i ryggen. Och allra minst tycker hon om människor som säger att det inte finns någonstans att retirera härifrån. Är det verkligen så, menar hon, har någon redan gjort ett misstag tidigare.

Den lätta rustningen följer samma logik. En sten eller en pil som kommer långt ifrån kan Ljubava varken se eller undvika — mot dem behövs åtminstone något lager. Gratis är det aldrig: varje steg under järn kostar mer kraft, och det tillägget går hon med på. Längre än så blir affären olönsam: tätare utrustning tar bort en del av förmågan att undvika, och den tyngsta gör dessutom varje positionsbyte dyrare. Ljubava bygger ju hela sin strid på att slaget inte ska komma alls: kliva ur linjen, öka avståndet, vara någon annanstans än där man siktade. En rustning som tar just detta ifrån henne skyddar inte henne, utan den som når fram till henne.

Just därför har hon svårt att förstå Predslava. De har några gånger stått i samma linje, och varje gång förvånades Ljubava på nytt: Predslava kan medvetet inta en plats som hon inte tänker lämna, och känna sig helt lugn där. Predslava svarar att en människa inte alltid har rätt att välja avståndet. Ljubava håller med — och kontrollerar sedan ändå om det finns fri plats bakom henne.

Med Janka är det tvärtom. Samma avstånd som Ljubava så omsorgsfullt skapar övervinner Janka frivilligt, och Ljubava tänker varje gång att det ska sluta illa. Ibland gör det också det. Betydligt oftare kommer Janka tillbaka hel och mycket nöjd med sig själv, och det retar Ljubava ännu mer.

I vardagen är hon lugnare än hon verkar i strid: inte högljudd, inte förtjust i stora sällskap, kan länge lyssna på andras samtal nästan utan att lägga sig i. Däremot har hon svårt att sitta stilla, och hon tänker bäst när hon går — måste ett svårt beslut fattas hittar hon nästan alltid ett skäl att gå någonstans. Slungan sköter hon mycket noga, byter slitna rep redan innan de börjar gå av och bär med sig några särskilt lyckade stenar betydligt längre än det har någon praktisk mening.

Sitt största misstag gjorde hon först efter flera års tjänst. En liten trupp ledde folk genom ett skogigt stycke av vägen, och de överfölls plötsligt, från två håll på en gång. En vakt som Ljubava hade tjänat med i nästan ett år blev avskuren från de andra. Ljubava såg henne. Hon kunde ha försökt komma närmare. Hon försökte inte — hon stannade på avstånd och fortsatte kasta stenar på männen omkring henne. En sten träffade. Den andra gick förbi. Sedan var det för sent.

Efter striden övertygade hon sig själv många gånger om att det inte skulle ha ändrat något att gå närmare. Kanske skulle de båda ha dött. Kanske skulle hon bara ha varit i vägen för de andra. Kanske var hennes beslut riktigt. Det värsta är att allt detta kan vara sant på samma gång.

Sedan dess tycker Ljubava inte om när försiktighet förväxlas med feghet. Men ännu mer retar det henne när någon kallar vilket beslut som helst som lät honom själv överleva för försiktighet. För nu vet hon hur lätt det är att förklara avståndet för sig själv när man redan bestämt sig för att inte minska det.

På hösten fick hon bud hemifrån att fadern var sjuk. Samma kväll räknade Ljubava ut hur många dagar vägen tog, valde vilken tross hon skulle följa med och berättade det för två personer. Trossen gav sig av utan henne. Nästa valde hon lika omsorgsfullt. Ännu ett steg bakåt, lite mer tid, ännu en position med bättre utsikt — i strid räddar det hennes liv.

Jaryna fick leva tills hon blev gråhårig och dog i sin egen säng. Ljubava kommer ihåg det varje gång någon kallar hennes sätt att slåss för feghet. Och inte en enda gång har hon sagt högt att hon inte har varit tillbaka vid kvarnen på snart tre år, fast vägen dit tar fyra dagar.