Predslava

Historia

Det var inte vapnen som lärde Predslava, utan floden.

Båtarna i Zarub var inte deras. De två stora färjorna över Dnepr hölls av en klostergård, och de som rodde dem var lejda karlar som fick betalt för varje överfärd; Predslavas far rodde hela sitt liv på andras båtar. Under den varma årstiden fanns det arbete nästan varje dag; om vintern lagade man båtar, redskap och åror och hjälpte köpmännen att göra vagnarna klara för vägen. De två äldre bröderna blev kvar på samma båtar, den yngste gick tidigt till stadsvakten — där var lönen lägre, men den kom varje månad.

Predslava arbetade jämsides med alla andra, och hon sattes där det gällde att hålla ut länge: hon kunde i timmar göra sådant som fick andra att be om avlösning. Hon höll balansen väl, lärde sig snabbt att hantera en åra och kunde i timmar stå i vattnet eller på ett gungande däck och föra in en tung båt mot stranden.

Det fadern visade henne var inte styrka. Man måste känna efter vart tyngden skulle ta vägen. När repet skulle släppas. När man skulle ta ett steg åt sidan. När man inte skulle kämpa rakt emot strömmen, utan låta den själv vända båten åt rätt håll. Senare sade Predslava att hon hade lärt sig allt som betyder något i strid på floden: kraften kommer nästan aldrig precis dit där man väntar den, och det är inte alls nödvändigt att hejda den med egen kraft.

När hon var nitton kom ett litet band stråtrövare ner till överfarten: de visste att köpmansvagnar skulle föras över floden den dagen och försökte ta folket på stranden. Någon riktig vakt fanns inte i närheten. Predslava grep sin yngre brors runda sköld, som han hade lämnat hemma efter ett nattpass.

Hon kunde knappt använda den. Det första slaget slog nästan skölden ur händerna på henne. Det andra tog hon bättre. Vid det tredje försökte hon inte hejda motståndarens vapen, utan vred skölden så att slaget gled av åt sidan — och det fungerade. Då visste hon ännu inte vad det var hon hade gjort rätt. Hon mindes bara känslan.

Angriparna drevs till slut bort av folket från trossen. Predslava fick ett hugg över axeln, men ingen i hennes familj dog den dagen. Efter det började den yngre brodern lära henne på allvar: han var en medelmåttig lärare och en ännu sämre kämpe, men han kände folk som förstod mer än han.

Hon lärde sig på ett underligt sätt. Andra ville lära sig att slå hårdare; Predslava ville förstå hur man får ett slag att över huvud taget inte komma dit det var riktat. Hon frågade hur en motståndare flyttar tyngden innan han tar sats, vilken fot en människa nästan alltid kliver med först, när man ska vända sköldens flata mot slaget och när kanten, hur långt man kan flytta sig utan att blotta den som står bakom en. En av de äldre vakterna sade en gång till henne att hon tänkte för mycket på hur hon skulle slippa bli träffad. Predslava svarade att hon inte såg något fel i det.

Hon försökte bära rustning och avskydde det nästan genast. Till och med lätt utrustning förändrade det hon var mest van vid: hur långt hon kunde flytta kroppen, lättheten i ett kort steg, känslan av sin egen tyngd. Värre var något annat — i rustning började hon tillåta sig misstag. Ett slag som hon utan den skulle ha försökt undvika tycktes plötsligt godtagbart. Ett steg som hon förr skulle ha tagit genast sköt hon upp ett ögonblick. Predslava förstod snabbt att hon ville bygga sitt skydd inte kring förmågan att överleva ett slag, utan kring förmågan att hindra det från att träffa ordentligt. Någon rustning fick aldrig plats i hennes utrustning.

I stället blev sköldarna allt större, tills det slutade med en tung sköld. Priset betalar hon med något hon inte saknar: bakom den är det svårare att själv trycka tillbaka. För den som går in i linjen för att vinna sammandrabbningar är det en dålig affär. Predslava har inte för avsikt att vinna. En stor sköld behöver inte hela tiden släpas framför en som en mur — den kan vridas, vändas med kanten mot slaget, öppna ena sidan och genast täcka den andra, tvinga motståndaren att slå där slaget inte avgör någonting. Så småningom lärde sig Predslava att röra sig med den som om den inte vore ett särskilt föremål utan en del av hennes kropp. Att ta emot ett slag mitt på försöker hon aldrig: slår motståndaren hårt, så mycket bättre, för ett hårt slag är svårare att hejda men mycket lättare att få att gå förbi.

Just i detta blev hon verkligt skicklig. Själv är Predslava inte tåligare än andra. Det är bara färre slag som når hennes kropp. Svärdet glider av skölden. Spjutet går en halv handsbredd vid sidan. Yxan biter i kanten i stället för i axeln. Motståndaren har redan börjat svingen och förstår först då att hon står en aning annorstädes än hon stod nyss. För en utomstående ser det ibland ut som tur. Predslava säger inte emot; det gör henne detsamma vad man kallar det.

Scramasaxen kom mycket senare. Ett långt svärd krävde för mycket utrymme bredvid en stor sköld, och ett yxhugg tvingade henne att blotta sig mer. Predslava behövde inget vapen som man snabbt kan vinna med. Hon behövde ett som inte var i vägen för det viktigaste.

Hon försöker inte heller avsluta en sammandrabbning snabbt. Det räcker för henne att motståndaren stannar framför henne. Slåss han med henne, så slåss han inte med någon annan. Det värsta för Predslava är inte ett hårt slag, utan en fiende som hon har slutat se.

Därför står hon still mer sällan än det verkar. Ett steg åt sidan, två framåt, en snabb förflyttning till andra kanten av sammandrabbningen — Predslava bygger hela tiden om striden så att faran åter hamnar framför skölden. Där en tyngre kämpe skulle bli tvungen att välja mellan skydd och rörelse, byter hon helt enkelt position.

Bäst trivs Predslava inte där det inte finns någonstans att dra sig tillbaka, utan där några steg räcker för att stänga rätt riktning: vid en port, mellan hus, i kanten av ledet, bredvid en kamrat som någon försöker gå runt. Två fiender framför sig kan hon ännu hålla emot. En i ryggen är farligare än båda.

Några år efter anfallet mot överfarten gick Predslava till stadsvakten: hon stod vakt vid portarna, eskorterade tullindrivningen, gick med små trupper längs floden och deltog flera gånger i jakten på stråtrövare.

Det var i vakten som hon för första gången förlorade någon som hon såg som sitt ansvar. En liten trupp jagade två flyktingar genom övergivna gårdar inte långt från stranden. Predslava lämnade en ung vakt att täcka en smal passage mellan två hus och gick själv vidare med de andra. Hon var säker på att han var trygg där. När de kom tillbaka var pojken död: en tredje angripare, som ingen hade märkt, hade kommit in från gårdsplanen bakom.

Predslava gick igenom det som hänt i huvudet många gånger. Hon borde ha stannat hos honom. Hon borde ha sett efter på gårdsplanen. Hon borde ha ställt dit två. Hon borde själv ha stått i passagen. Varje gång fann hon en ny lösning, och ingen av dem ändrade någonting.

Sedan dess har hon svårt att stå ut med ett läge där hon inte ser hela sammandrabbningen. I strid ser Predslava sig ständigt om: det är viktigt för henne att veta både vem som står bakom henne och vem som kan ta sig dit. Den tunga skölden fungerar utmärkt mot den hon ser. Den som har kommit runt henne har nästan ingenting kvar mellan sig och Predslava.

Därför binder hon sig sällan vid en enda ruta på fältet. Ger kanten av ledet efter — flyttar hon dit. Börjar motståndaren gå runt — vänder hon striden efter honom. Står en kamrat oskyddad — försöker hon ställa sig så att hotet åter kommer framifrån. För Predslava betyder att skydda någon inte att stå orörlig framför honom, utan att i rätt tid finnas mellan honom och faran.

Samtidigt tillåter hon sig inte heller att kasta sig efter varje hot. Jagar man efter en motståndare kan man öppna vägen för en annan. Därför består hennes strid nästan alltid av ett och samma val: vilken fara som måste stängas nu och vilken som får lämnas åt någon annan.

Kastyxorna tog hon till sig på grund av dem som försöker locka henne bort från en fördelaktig plats. Fienden drar sig tillbaka några steg, lämnar en bekväm väg fram efter sig — och väntar på att hon ska följa efter. Predslava har lärt sig att känna igen en sådan inbjudan. Nu kan hon svara med ett kast och ändå stanna vid passagen eller i kanten av ledet. Att lägga undan skölden ett ögonblick är lättare för henne än att anförtro någon annan den plats hon själv har åtagit sig att täcka.

I vakten tjänade hon några år till, och sedan gick hon över till att vakta trossar och ta korta tjänster mot lega längs Dnepr: betalningen var bättre och arbetet detsamma — att ställa sig mellan faran och de människor som hade betalat för det.

Mest träffande sattes den motsägelsen i ord av Ljubava, som hon några gånger stod i samma linje med. Ljubava behöver utrymme: ett steg till, en position till, ännu en möjlighet att se vad som händer. Predslava behöver utrymme av ett annat skäl — för att hinna stänga den riktning som när som helst ska bli farlig. Den ena söker en möjlighet att inte vara där man väntar henne. Den andra en möjlighet att i rätt tid vara just där. De övertygade aldrig varandra, men Predslava minns vad Ljubava sade: finns det verkligen ingenstans att dra sig tillbaka, har någon gjort ett misstag tidigare. Det kan hon inte hålla med om. Inte glömma heller.

Med Ratybor delar hon samma brist, fast från olika håll. Båda tar på sig ett ansvar som ingen har gett dem. Skillnaden är att han samtidigt söker någons order att stödja sig på, medan Predslava inte söker någons — och just därför har hon ingen att lägga över ett enda av sina misstag på.

I vardagen är hon tålmodig och fåordig. Hon är händig och kan rep, knopar och båtar; står lägret vid vatten är hon nästan alltid först med att undersöka stranden. Ordning tycker hon om, men inte prydlighet för prydlighetens skull: saker får vara gamla, repiga och fula, huvudsaken är att de fungerar. Allra mest gäller det skölden — Predslava kan i timmar gå utan att märka ett hål i ärmen, men en skadad sköldrem lagar hon genast. Mot människor är hon lika praktisk och värdesätter dem som gör vad de har lovat långt högre än titlar.

Hela hon ryms i denna benägenhet att ta på sig det som är andras. Blir någon i närheten sårad, börjar Predslava nästan av sig själv tänka på vad hon kunde ha gjort annorlunda. Har en plan misslyckats, letar hon i första hand efter sitt eget misstag och först därefter efter någon annans. Det gör henne pålitlig. Och det tär samtidigt på henne.

Hon vet att hennes försvar har en mycket enkel gräns. Skölden hinner kanske inte. Steget kan komma för sent. Motståndaren kan visa sig vara snabbare. Och då finns det inget lager av järn mellan hans vapen och hennes kropp som förlåter misstaget. Just därför tillåter sig Predslava nästan aldrig att slappna av i strid.

För andra ser hennes stora sköld ut som ett skydd. För henne ser den ut som ett ansvar. Predslava förstår mycket väl att man inte kan täcka alla med en sköld. Ändå beter hon sig fortfarande som om hon en dag ska lära sig det.