Janka

Historia

Janka lejdes för att hon inte såg ut som en kämpe.

Många tog henne först för en köpmans yngre släkting eller en tjänsteflicka vid vagnståget och förstod misstaget först när sammandrabbningen redan hade börjat. Någon lönnmördare har hon för den skull aldrig varit: smyga sig på kan Janka inte, i mörkret ser hon inte bättre än andra, och att skära halsen av sovande har helt enkelt ingen erbjudit henne. Hennes fördel är mycket enklare — i öppen strid handlar Janka snabbare än man väntar sig av henne.

Något välstånd hade hon aldrig. Modern sålde på torget på Podil det hon lyckats köpa billigare: i dag fisk, i morgon tråd, i övermorgon ingenting. Fadern gick som bärare vid andras vagnar och var hemma inte oftare än främlingar. De bodde i ett hörn av någon annans stuga ovanför en ravin som undergrävdes varje vår. Janka var yngst av tre barn och förstod tidigt en enkel sak: så länge du är ute på gatan kostar du ingenting. Gårdarna, passagerna mellan tomterna, magasinen vid bryggan, de billiga krogarna och ställena där man kunde ta sig från gata till gata fortare än längs huvudvägen kände hon bättre än många vuxna.

Att räkna pengar lärde hon sig innan hon hade några, och hon märkte nästan ofelbart när någon försökte lura henne på växeln. Att pruta tyckte hon ändå inte om: drog ett samtal ut för länge kunde hon gå med på ett sämre pris bara för att det äntligen skulle ta slut. På torget tog man henne till att bära, hålla plats och springa ärenden, och det var därifrån hon kände halva staden.

Den första scramasaxen fick hon ur andra hand: en billig, begagnad klinga med utnött smedsmärke, som hennes äldre bror hade bytt till sig av en vaktkarl för en halv dags arbete. Länge bar Janka den som ett redskap: skar rep, öppnade balar, rensade fisk. Att slåss med kort klinga lärde hon sig mycket senare.

Vid sjutton började hon ofta sitta på en krog på Podil där forkarlar, legda vakter och bärare samlades. Där lärde hon känna Dobryn — en före detta hirdman hos fursten, som nu gick med legda skaror och mellan färderna ofta stannade i Kyiv.

Dobryn lärde henne inga invecklade grepp. Han upprepade en enda sak: ett kort vapen förlåter inte tvekan. Har du redan kommit så nära en man med svärd, yxa eller spjut finns det ingen tid kvar för en vacker strid. Du måste handla före honom.

För det visade sig Janka vara mycket begåvad. Kraft hade hon lite av, och under tung utrustning kände hon sig instängd. Snabbheten var däremot hennes egen, inte inlärd: Janka hade god känsla för ögonblicket och stelnade nästan aldrig till efter ett misslyckat försök. Gick det första hugget inte igenom försökte hon inte pressa sig igenom samma gard med kraft: hon bytte vinkel, tog ett steg till, sökte ett annat ställe. Och ibland helt enkelt ett annat mål.

Dobryn försökte länge förklara för henne att snabbhet bara är till nytta så länge man själv bestämmer vart man rör sig. Janka lade frasen på minnet. Att följa den lärde hon sig betydligt sämre.

Med tiden började hon tjäna pengar på att ledsaga mindre laster inom Kyiv, och sedan även korta vagnståg mellan grannstäderna. Under ett av överfallen förstod Janka för första gången också svagheten i den stilen. En av angriparna hade redan sårats av en annan vakt; hon såg tillfället, kastade sig fram och gjorde snabbt slut på honom, hann såra nästa först, men den tredje såg hon inte. Slaget träffade henne i sidan och bröt två revben. Om inte en annan vakt hade ingripit hade Janka med största sannolikhet dött i sin första allvarliga strid.

Det borde ha gjort henne försiktigare. Det gjorde det. Men inte så mycket som folk omkring henne skulle ha önskat. Janka tog lätt rustning: efter de brutna revbenen föreföll det dumt att gå ut helt utan skydd. Tung rustning provade hon också, men ville inte betala för den med varje steg. Hon behöver ett skydd i vilket man ännu kan ångra sig och gå åt ett annat håll.

Om skölden grälade hon längre. Till slut tog hon en medeltung — för de tillfällen då hon måste gå mot fienden rakt framför hans vapen. Scramasaxen är densamma, men bakom en sköld är det svårare att träffa, och varje hugg tar mer kraft. När hon kan komma in från sidan föredrar Janka att ha handen fri. Att skölden är nyttig har hon redan erkänt; att hon behöver den måste man bevisa för henne varje gång.

Några år senare mötte Janka Dobryn igen — nu med ett lemlästat ben. Om vad som hade hänt berättade han lite: benet bröts i en sammandrabbning, skaran drog vidare utan honom, och han lämnades kvar i en främmande by med en pung pengar och en överenskommelse med en familj på orten. Vem som fattade det beslutet sade Dobryn aldrig, och Janka frågade inte: av hur han teg om det förstod man att det inte var en fiende.

Janka förstår mycket väl att hon inte tål det som en tungt rustad krigare tål. Hon håller inga passager, ställer sig inte framför flera fiender och tycker inte om att länge växla slag med en man som är beredd att besvara vart och ett av hennes utfall. Även med sköld letar hon hela tiden efter vart hon kan flytta sig så att nästa slag går förbi.

Just därför söker hon ständigt ögonblicket då motståndaren redan är upptagen av någon annan. Allra mest tycker hon om en fiende som inte tittar på henne. Om en kamrat har bundit en motståndare i strid, om han har vänt sidan till, om en sårad försöker dra sig undan eller om en skytt har blivit utan skydd — det är då Janka anser att det är hennes tur.

Mot redan försvagade är hon särskilt farlig, och inte för att en sårad är lättare att döda. För henne är något annat viktigare: en sårad har redan gjort en del av sitt val. Han drar sig undan. Skyddar såret. Håller ögonen på den som sårade honom. Det betyder att han har mindre uppmärksamhet kvar åt Janka, och Janka behöver ofta just det. En fiende som inte längre utgör något hot är nästan alltid mer värd än två lätt sårade. Därför ser hennes beslut ibland grymma ut. Janka tycker inte det: har någon redan gått in i striden är det en underlig syn på barmhärtighet att lämna honom i fred bara för att han är sårad.

Efter några år som vakt vid vagnståg slöt hon sig till en liten grupp legosoldater och började för första gången slåss inte som en vakt som hoppas slippa sammandrabbningen, utan som en fullvärdig kämpe. Skaran var god, men kortlivad. Anföraren tyckte om riskabla åtaganden, eftersom de betalade bättre, och det passade Janka alldeles utmärkt så länge alla tog risken tillsammans.

Sedan skulle skaran föra en köpman genom trakter där ett stort band stråtrövare härjade. Anföraren kände till faran men dolde den för de flesta, sedan han kommit överens om dubbel lön enbart för sig själv och sina två närmaste kamrater. Vagnståget överfölls. Flera människor dog. Janka överlevde och fick veta sanningen först efter hemkomsten.

Någon hämnd ordnade hon inte, och hon försökte inte döda sin förre anförare. Hon tog helt enkelt de pengar hon hade rätt till. Sedan tog hon ytterligare en del av hans pengar ovanpå. När han försökte hindra henne sade Janka att han kunde antingen gå med på den summan eller förklara för de andra legosoldaterna hur mycket han exakt hade fått för deras liv. Han gick med på det.

Sedan dess reagerar hon mycket illa på människor som döljer en risk för dem som måste ta den. Fara som hon känner till skrämmer henne föga. Outhärdligt för henne är något annat: att någon har bestämt åt henne att hon inte behöver veta.

Med Dzvenyslava har hon redan grälat på allvar om just det. För några år sedan ledde de ett vagnståg tillsammans, och Dzvenyslava höll inne med beskedet att vägen framför var bevakad — hon ansåg att det inte skulle hjälpa någon att veta det. Janka fick veta det mitt i striden. Dzvenyslava är fortfarande övertygad om att hon gjorde rätt. Janka har betydligt lättare att förlåta ett dåligt beslut än ett beslut som fattats åt henne.

Med Hlib är det tvärtom: han har retat henne från första timmen och hon har tyckt om honom i flera år. Han rör sig senare än hon behöver, anfaller andra mål än dem hon anser viktigast och lämnar inte en bekväm plats för en chans att snabbt göra slut på en sårad. Janka kallar honom en man som först ber sin egen sköld om lov. Ändå är det just bredvid Hlib hon har lättast att slåss, för han ger henne det hon själv saknar: en fast punkt att ta risker kring.

I vardagen är Janka högljudd, nyfiken och lär mycket lätt känna folk. Hon kan sätta sig bredvid en främling, inom tio minuter veta varifrån han kommer och inom en timme redan gräla med honom som om de känt varandra i många år. Länge arg över småsaker kan hon inte vara, men allvarliga förolämpningar minns hon väl. Hon tycker om hasardspel, fast hon spelar medelmåttigt, och är ständigt säker på att hon nästa gång minsann kommer att förstå när motspelaren bluffar. Det gör hon nästan aldrig. Pengar gör hon snabbt av med — hon kan snåla på småsaker i flera veckor och sedan på en enda kväll köpa något bara för att hon tyckte om det. Stridsutrustningen sköter hon däremot mycket omsorgsfullt: vapnet är inte det dyraste men alltid vasst, skidan väl avpassad, och den lätta rustningen sitter så att hon inte behöver tänka på den under striden.

Vid Vasylkiv gick hon tre gånger på en och samma spjutkämpe. Första gången slog han tillbaka henne. Andra gången slog han tillbaka henne och nådde henne nästan. Tredje gången kom hon in från andra sidan och gjorde slut på saken, och sedan kunde hon inte vrida på nacken ordentligt på en halv dag.

Så minns hon det också: det fungerade. Någon skillnad mellan att hon överlevde och att beslutet var riktigt ser Janka inte — och söker inte heller. Hittills har den skillnaden kostat henne två revben och några ärr, och aldrig mer än så.