Dzvenyslava

Historia

Det farligaste på vägen upptäcker Dzvenyslava först. Det är ingen gåva utan tjugo års vana: hon är den enda i hirden som ser när gräset vid vägkanten är nedtryckt åt fel håll. Det näst farligaste på samma väg är att Dzvenyslava inte alltid talar om det första. Det räknar hon inte som en fara.

Det började med faderns fällor. Han jagade, ledsagade köpmän och kände vägarna mellan Kyiv och gränsbygden mot stäppen bättre än de som tog upp tull på dem. Modern skötte enkla sår och höll gården i ordning medan mannen var borta i månader. Dzvenyslava följde med fadern från det hon var liten: skötte hästarna, gillrade fällor, lärde sig hitta vägen där det inte fanns någon väg. Bågen var i det livet inte ett vapen utan ett redskap. Att skjuta lärde hon sig långt innan hon för första gången såg varför man skjuter på människor.

Tumasjtj brändes när hon var sjutton. Fadern och den äldre brodern dog den natten. Dzvenyslava förde modern och de yngre syskonen till staden; modern dog i sjukdom vintern därpå. Systern togs om hand av en hantverkarfamilj. Den yngre brodern försvann ett år senare vid ett överfall på en tross, och hon vet än i dag inte om han dödades eller såldes vidare söderut.

Inget av detta berättar hon. På en rak fråga svarar hon kort eller vänder samtalet mot den som frågar. Dzvenyslava kan gå bredvid någon en halv dag, få veta allt om den andres anhöriga och inte säga ett enda ord om sig själv som inte sedan går att glömma.

Åren efter staden levde hon på att ledsaga trossar. Man betalade henne inte för skotten. Andra sköt bättre än hon, och hon var den första att säga det. Man betalade för att en tross med henne mer sällan hamnade i strid över huvud taget. Hon visste var man inte skulle slå läger. Hon såg ryttarspår på hård mark. Hon kunde tala med folket i gränsbyarna så att de sade mer än de tänkt.

Till hirden kom hon som lejd vägvisare. Under ett fälttåg miste de båda sina spejare, och Dzvenyslava gick själv i förväg utan att be om lov. Bakhållet upptäckte hon i tid. Efter det erbjöd man henne att stanna.

I strid byter hon inte skott från första bästa ställe. Först söker hon den riktning varifrån fältet syns bättre och hon själv syns sämre, och en skyddad motståndare går hon runt från sidan i stället för att slösa pilar på skölden.

Scramasaxen har alltid varit ett arbetsredskap — för att flå ett byte, skära av ett rep, tälja en pinne. Att slåss med den lärde sig Dzvenyslava senare, och hon anser fortfarande inte att hon kan det. Scramasaxen och den lätta skölden tar hon fram tillsammans och bara när det redan är för sent att skjuta. Skölden är här inte till för att vinna närkampen: den ger precis så mycket tid som behövs för att såra, frigöra ett steg och åter skapa avstånd. Att vinna på nära håll tänker Dzvenyslava inte — hon tänker gå därifrån.

Rustningen hon bär är lätt av samma skäl. En spejare går till fots, klättrar dit en häst inte kommer fram och tillryggalägger på en dag mer än hirden på två. En tung rustning skulle ge Dzvenyslava skydd just i de närkamper hon ändå inte tänker ge sig in i, och ta ifrån henne det hon lever av — förmågan att gå i förväg och komma tillbaka samma dag.

I vardagen är hon ordningsam men inte hemkär. Hon samlar inte på saker, sover lätt och håller utrustningen så att hon kan ge sig av inom en halvtimme. Innan hon ger sig av kontrollerar hon bågsträngen, pilarna, kniven och sadelremmarna — varje gång, även om hon kontrollerade dem för en timme sedan.

Hon är klok, uppmärksam och inte alltid behaglig. Vass i tungan. Alltför rak. Otålig mot dem som tvekar länge. Hon tål illa högtidliga tal, furstliga ceremonier och order vars mening ingen har förklarat för henne.

Med Ratybor har hon det märkligt lätt, och det retar henne själv. Han är äldre, han tjänade i tjugo år under fanor som hon aldrig skulle ha tjänat under, och han söker fortfarande någons order att stödja sig på. Dzvenyslava söker ingens. Men när hon kommer tillbaka från spaningen rapporterar hon till honom och inte till den som bär fanan — och hon har inte en enda gång kunnat förklara varför, varken för Ljutobor eller för sig själv.

För några år sedan ledde hon en tross tillsammans med en ung krigare vid namn Janka. De skildes illa. Dzvenyslava höll inne med beskedet att vägen framför dem var bevakad: hon bedömde att trossen ändå skulle ta samma väg och att onödig rädsla inte skulle hjälpa någon. Janka fick veta det mitt under striden. Sedan dess känner Dzvenyslava åtminstone en människa som inte förlåter sådant — och det har inte ändrat något i hur hon fattar sina beslut.

Ty tystnaden ser hon som ett slags skydd — och det är just där hon brister. Hon tror uppriktigt att hon tar risken på sig själv. I själva verket tar hon på sig rätten att avgöra vems risk det är.

Dzvenyslava strävar inte efter att befalla och lyder dåligt order som hon anser meningslösa. Hennes trohet tillhör människor, inte ett ämbete, en släkt eller en fana. De människor hon är trogen får oftast veta det sist.