Ljutobor

Historia

Ljutobor minns fortfarande hur händerna darrade efter hans första strid, och är fortfarande övertygad om att ingen såg det.

Han var sexton. Han flydde inte, svek ingen och sårade till och med, verkar det, någon. Och sedan satt han en halvtimme bakom en vagn och väntade på att händerna skulle sluta. Sedan dess går Ljutobor först — inte av mod, utan för att ingen ska hinna märka att han tvekade.

Han är ende son till bojaren och vojvoden Mstyslav, som i många år tjänade fursten i Kyiv. Modern kom från en annan förmögen släkt och dog när pojken var nio; därefter växte Ljutobor mest upp bland faderns hirdmän. Rida lärde han sig innan han kunde läsa ordentligt. Han kände reglerna vid furstens hov och kunde föra sig bland bojarer, fast lärdomen nästan alltid retade honom: han tog bara till sig det som genast gick att pröva med händerna.

Fadern förberedde honom för tjänst och hade ingen brådska med att ge honom verkligt ansvar. Han ansåg sonen begåvad men obehärskad och alltför beroende av andras beundran. Ljutobor hörde mest kritik från honom och nästan aldrig gillande. Han är fortfarande inte säker på att fadern hade fel, och just därför kan han inte sluta tänka på det.

Mstyslav stupade på våren, i samma gränsbygd dit hirden nu är på väg. Han stupade på ett alldagligt sätt: under jakten på ett av de små stråtrövarbanden, av en pil avskjuten av någon vars namn ingen någonsin fick veta. Den här hirden var hans — han samlade den, betalade den och ledde den längre än Ljutobor har levat. Enligt sed går fanan i arv till sonen.

Ljutobor tog fanan. Ingen invände. Det är inte detsamma som att de höll med.

Spjutet tog han inte för att det passade hans lynne. Tvärtom. Spjutet är ledets vapen; det kräver att man står still och väntar tills fienden själv går in på spetsen, och vänta kan Ljutobor inte. Men spjutet har en egenskap för vars skull han har fördragit allt det andra: med det når man först. Medan resten av linjen ännu närmar sig är han redan i arbete.

Ur det växte hela hans stil. Ljutobor håller inte spjutet som ett stängsel. Han trycker framåt med det, slår genom fiendens led, skingrar dem som ännu inte hunnit sluta leden och tvingar motståndaren att ägna sig åt honom i stället för att se vart hirden är på väg. Det märks. Det märks nästan alltid. Och Ljutobor har aldrig låtsats att han inte bryr sig.

Svärd och sköld tar han när spjutet inte längre har något utrymme: när de drabbat samman på nära håll, när skaftet har fångats eller när man måste ställa sig i linjen och helt enkelt hålla ut. Han för svärdet hyggligt — faderns hirdmän har övat honom sedan han var sju, och drillen är god i sig.

Hans rustning är medeltung, och skölden också — på faderns gård vid Zdvyzj skulle han ha fått vilken som helst. En tung rustning bar Ljutobor en sommar och lämnade sedan tillbaka den. Det handlar inte om att den är tung: i den nådde Ljutobor fienden som tvåa, och hela hans strid bygger på att komma fram först och inte låta motståndaren sluta leden. Den medeltunga skölden valde han av samma skäl: skydd behöver han bara så länge det inte tar för mycket av tempot. En tung skulle hålla bättre, men Ljutobor bygger för mycket på det första slaget och handlingen därefter för att betala för den varje gång. Han byter medvetet bort en del av skyddet mot att hamna där man ännu inte väntar honom. Och han förstår fullt ut vad han får betala för det om man ändå väntar där.

Olyckan är att striden med svärd och sköld är en tålmodig strid. Den vinns inte med ett slag, utan av den som tappar huvudet sist. Ljutobor går över till svärdet tidigare än han borde, för att stå bakom spjutet och vänta känns för honom som overksamhet, och overksamhet står han inte ut med en enda minut. En erfaren motståndare ser det och väntar just på det.

Han är öppen, högljudd och blir lätt bekant med folk. Han minns de menige krigarnas namn, äter med dem och drar sig inte för smutsigt arbete. Frikostig — särskilt när det finns tillfälle att vara det så att det syns. Han älskar tävlingar, sånger och högljudda dispyter. Han sjunger dåligt, men med säkerhet. Han kan inte vara arg länge för småsaker och är oftast den förste att sluta fred.

Ratybor tjänade fadern längre än alla andra och har inte sagt ett ord emot att sonen för befälet. Han gör bara det han alltid har gjort: kontrollerar remmarna, gör upp vaktlistan, avgör var linjen ska stå. Och folk går som förut till honom med sina frågor. Ingen undergräver någon. Det är bara det att den ene ger order och den andre är den man lyssnar på, och båda vet om det.

Därför tar Ljutobor Ratybors anmärkningar hårdare än någon annans. Ratybor talar med honom jämnt, kort och sakligt — precis som han skulle tala med vem som helst — och just det är olidligt. Beröm skulle betyda att den gamle erkänt hans rätt. Gräl skulle betyda att rätten finns och att den bestrids. Den jämna tonen betyder ingenting annat än att Ratybor ännu inte har bestämt sig.

En sommar gick han i samma trupp som en hammarkämpe vid namn Borymyr — lika ung och dubbelt så fåordig. Borymyr gjorde samma sak som Ljutobor: gick in först, slog mot den farligaste, riskerade mer än de andra. Skillnaden var att han var fullständigt likgiltig för om någon såg det. Ljutobor ägnade tre månader åt att försöka förstå om Borymyr låtsades. Han förstod det aldrig. Det är fortfarande det obehagligaste minnet från den kampanjen.

Ytterligare en människa förstörde hans humör för längre tid. När han ledsagade en tross gick han i flera veckor bredvid en krigare vid namn Zorjana, som slogs än med svärd, än med slunga — beroende på vad som var bekvämast för stunden — och som inte såg något i det som var värt att diskutera. Ljutobor försökte förklara för henne att en god kämpe måste ha sin egen stil. Zorjana svarade att stil är det som gör en lättast att förutse. Han anser fortfarande att hon har fel. Och fortfarande, när han för tredje gången i rad går in i striden från samma håll, kommer han att tänka på det samtalet.

När fadern för första gången lät honom leda en liten förtrupp verkade en främmande trupp vid deras sida i några veckor. Melanija ur den truppen minns Ljutobor inte. Hon minns honom.

Han har två halvsystrar från faderns andra äktenskap. Mot den yngre är han varm, med den äldre grälar han oavbrutet. Faderns andra hustru var aldrig någon mor för honom, men det är just hon som försvarar hans rätt till arvet — och inte av tillgivenhet. Gården, jorden och släktens plats hos fursten bestrids av faderns bröder: släkten är stor, Ljutobor är dess yngste, och en tjugotreårig arvinge som dessutom har gett sig ut på fälttåg passar alla utom honom själv. Styvmodern håller på hans sida, för tillsammans med hans rätt skulle hon förlora sin egen.

Allt gott han gör, gör han där det syns. Bytet delar han inför alla. Hästen åt en sårad ger han bort högt och tydligt. Han ställer sig främst just när man tittar på den som står främst. Var och en av dessa saker är riktig i sig, och inte en enda av dem kan Ljutobor göra i tysthet. Att skilja frikostigheten i sig själv från önskan att den ska märkas har han för länge sedan slutat försöka.

Han är inte grym och strävar inte efter makt för maktens skull. Han är bara säker på att han förmår mer, och dödligt rädd för att leva sitt liv i faderns skugga. Därför blir varje tillfälle att visa vad han väger genast något personligt. Fadern, för övrigt, tänkte likadant och gick också främst. Det var just där han dödades. Det sammanträffandet märker Ljutobor inte.