Zorjana

Historia

Zorjana tackade nej till ett gott gifte, och just med det började allt det andra.

Fästmannen var varken grym eller fattig. Ur praktisk synvinkel var giftet fördelaktigt, och just det gjorde hennes vägran särskilt obegriplig för familjen. Det blev ingen flykt om natten, och inget gräl med fadern heller: Zorjana sade helt enkelt inför alla att hon inte tänkte leva hela sitt liv på en främmande gård bara för att det var ett förnuftigt beslut för alla andra. Hon var tjugotre.

Rusaniv låg en dagsresa från Kyiv, vid vägen till Perejaslav, och Zorjanas familj hörde där till dem man gick till för att låna, inte till dem som lånade. Fadern hade några jordlotter, hästar och boskap; till de förnäma hörde de inte, men de levde betydligt bättre än grannarna. Zorjana var yngsta barnet och enda dottern, och medan de tre bröderna arbetade med fadern på åkern fick hon oftare ta hand om djuren — och det innebar hela dagar långt hemifrån, när fåren skulle drivas mellan betesmarkerna.

Det var då hon lärde sig använda slunga. Först var det en barnlek, sedan ett vanligt arbetsredskap: med en sten kan man jaga bort en hund, skrämma en räv, fälla en fågel eller få en främmande häst att vika undan utan att gå nära den. Zorjana lärde sig snabbt att träffa bättre än bröderna. Och ännu snabbare förstod hon att de inte tyckte om det.

Svärdet kom mycket senare. En av vakterna vid köpmännens vagnståg, en kvinna vid namn Zjdana, övernattade några gånger om året på deras gård; när hon såg Zorjana öva med en trästav mot sin bror visade hon henne på skämt några enkla rörelser. Nästa gång bad Zorjana att få se fler. Så fortsatte det i flera år.

Någon fullfjädrad svärdskämpe tänkte Zjdana inte göra av henne — hon visade det hon ansåg nyttigt för den som en dag kunde hamna i fara: hur man håller avståndet, hur man läser av hur axlar och fötter står, när man ska ge efter och när man själv ska minska avståndet. Det Zorjana tyckte bäst om var inte svärdskonsten, utan tanken att olika motståndare kräver olika svar. Mot en starkare behöver man inte bevisa att man är starkare. Mot en snabbare behöver man inte springa fortare. Man måste hitta det som motståndaren har svårt att göra. Den tanken stannade hos henne betydligt längre än något enskilt grepp.

Familjen gillade inte hennes övningar, men förbjöd dem inte heller: fadern var övertygad om att det skulle gå över med tiden. Det gick inte över.

Efter att ha tackat nej till giftet lämnade hon för första gången hemmet på riktigt. Först slöt hon sig till ett vagnståg som gick till Kyiv — inte som legd vakt utan bara som medhjälpare. I Kyiv tillbringade hon mer än ett år, arbetade på en köpmansgård, hjälpte några månader till på en krog och gav sig sedan åter ut med vagnståg. Det var också då hon för första gången såg riktig strid: rövare anföll vagnståget på vägen, en av vakterna dödades nästan genast, och Zorjana kastade först sten bakom ett hjul och tog sedan den stupades svärd när en angripare kom för nära. Efteråt kunde hon knappt minnas vad hon egentligen hade gjort. Men svärdet behöll hon.

Under de följande åren gick hon gradvis över från tillfälliga arbeten till att ständigt ledsaga vagnståg, och det var där hennes sätt att strida tog form. Hon hade en enda fördel, men en sällsynt: Zorjana förstod mycket snabbt vilken strid som inte var värd att utkämpa.

Står en skytt framför henne minskar hon avståndet och tvingar honom att ta till det vapen han hanterar sämre. Är motståndaren starkare i närstrid gör hon tvärtom: drar sig undan, tar fram slungan och tvingar honom att röra sig i stället. Har en fiende intagit en fördelaktig plats försöker hon inte nödvändigtvis slå ut honom därifrån — ibland är det enklare att gå dit där hans fördel inte betyder något. Den medeltunga skölden tog hon av samma skäl. En tung sköld skulle ha skyddat henne bättre medan hon närmar sig — den för henne farligaste delen av striden — men sedan skulle varje sving gå tyngre. Och rusningen gör hon just för det som börjar efter den. Zorjana ger bort en del av skyddet för friheten att fortsätta striden på sitt eget sätt.

Rustning har hon ingen, och det har sedan länge inte varit en fråga om pengar. Först fanns det verkligen inget att betala med: Zorjana började som medhjälpare vid ett vagnståg, inte som legd vakt, och järn delade ingen ut åt henne. Sedan kom pengarna, men inte lusten. Allt annat i hennes utrustning kan ändras mitt i striden: svärdet kan läggas undan, slungan tas fram, skölden sänkas, platsen lämnas. Rustningen kan det inte — den tar man på sig på morgonen och lever med hela dagen, och den bestämmer i förväg vilken sorts strid man ska få. En gång kom Zorjana över en god rustning nästan för ingenting. Hon bar den i två veckor och sålde den, med en kort förklaring: i rustning hade hon två gånger blivit kvar där hon förr skulle ha gått därifrån.

Någon motsägelse ser hon inte i detta. Svärd och slunga är för henne inte två olika hantverk som man måste välja mellan, utan två redskap: är det ena obekvämt just nu tar man det andra. Därför har hon svårt att förstå människor som är alltför stolta över just hur de strider. Hon kan respektera en god svärdskämpe, en god bågskytt, en stark sköldbärare — men hon förstår inte varför man ska fortsätta göra det man gör bäst om det just nu inte lönar sig.

Under åren med vagnstågen har Zorjana färdats på många vägar, varit i flera städer och i dussintals små byar. Vissa skaror lämnade hon efter en enda färd, med andra tillbringade hon månader, och en gång färdades hon i nästan två år med samma grupp köpmän mellan Kyiv, Perejaslav och Tjernihiv — och det var då hon för första gången kände att hon kunde kalla sig inte en tillfällig medhjälpare vid vagnståget, utan en riktig vakt. Hon var känd som en som inte hade någon uppenbar specialitet, men som nästan alltid hittade ett sätt att vara till nytta. Ibland var hennes uppgift inte att göra mest skada, utan helt enkelt att snabbt vara där det några minuter tidigare inte hade funnits någon. Det var just det hon tyckte bäst om.

I strid är hon nästan ständigt i rörelse. Inte nödvändigtvis långt: ibland räcker ett steg för att anfallsvinkeln ska ändras; två, för att motståndaren ska förlora ett bekvämt mål; några, för att en skytt som för en minut sedan kände sig trygg plötsligt ska se ett svärd framför sig. En ställning ser hon inte som en plats som måste hållas. En god ställning är för Zorjana en plats som är till nytta nu; om en minut kan det vara en helt annan.

Zorjana och Ljubava tycks vara lika: båda rör sig mycket, ingen av dem binder sig vid en enda plats. Skälet är olika, och det förstod Zorjana inte genast. Ljubava rör sig för att fienden inte ska kunna skapa ett fördelaktigt anfall mot henne. Zorjana rör sig för att själv hitta ett fördelaktigare. Den ena går bort från faran, den andra mot möjligheten, och en dålig dag ser det precis likadant ut.

Odisciplinerad gör det henne inte. Är ordern att hålla porten kommer Zorjana att hålla porten. Men lyder ordern ”släpp inte igenom fienden” anser hon inte alls att man för den skull måste stå på ett och samma ställe till stridens slut.

En vinter tillbringade hon i en skara där den främste skytten var en man till åren vid namn Radovan. Före varje uttåg ville han veta vad man skulle göra om isen inte höll, om vägvisaren ljög, om den andra skaran inte hann fram. Det tröttade Zorjana: de flesta av de olyckorna skulle antingen inte inträffa alls eller ha sin egen utväg när de väl inträffade. Radovan svarade att en utväg förbereder man i förväg, den hittar man inte. Då skrattade hon. Nu, när hon lämnar en plats som någon räknade som en del av planen, hinner Zorjana ibland tänka på om hon inte bara lämnar en tom plats efter sig — och det tänker hon redan i farten, precis som förr.

Mindre rörlig blev hon inte av det. Bara något mindre sorglös.

I vardagen är Zorjana sällskaplig och trivs lätt bland främlingar. Hon tycker om att fråga folk ut om platser där hon ännu inte varit och intresserar sig för handelsvägar, städer och främmande seder; hon kan i timmar lyssna på en berättelse om en stad hon aldrig sett och redan nästa morgon fråga hur många dagar det tar att gå dit. Till en ny plats anpassar hon sig snabbt: hittar var man köper mat, vem som känner vägarna i trakten, vem man helst inte vänder sig till och när det är dags att gå vidare. Under nästan tio år på egen hand har hon lärt sig att gå in i en ny miljö så lätt att hon ibland själv inte märker hur ovanligt det är för andra.

Om sin egen familj talar Zorjana betydligt mer sällan — inte för att hon skäms. Tvärtom. Hon vet mycket väl att hon skulle kunna vända tillbaka: fadern skulle med största sannolikhet inte längre vara så arg, bröderna skulle ändå driva med henne, modern skulle gråta, men dörren är inte stängd för henne. Under dessa år har hon kommit hem flera gånger, först för en kort tid, sedan stannade hon längre. Att återvända ser hon inte längre som ett nederlag. Att stanna för gott kan hon ändå inte: själva möjligheten att gå betyder fortfarande alltför mycket för henne.

Hennes saker är alltid packade. Inte för att hon väntar ett överfall — det är bara lugnare så; när ett samtal kommer fram till ”stannar du eller går du” har Zorjana redan varit redo i en halv dag, och det är hon som märker det sist. I strid räddar samma förmåga ofta hennes liv: fungerar ett sätt inte prövar hon ett annat; har ställningen blivit dålig byter hon den; har fienden fått övertaget söker hon en plats där det övertaget försvinner. Utanför striden fungerar samma sätt att tänka betydligt sämre. Ett obehagligt arbete kan man byta. En dålig tjänst kan man lämna. En obekväm plats kan man överge. En gång i tiden förde Zorjana lika lätt upp människor på den listan.

Nu inte längre lika lätt. Under åren på vägarna har hon flera gånger insett att vissa saker blir svåra utan att för den skull ha slutat vara riktiga. Hon är fortfarande övertygad om att en människa inte ska låta omständigheter eller andras beslut bestämma hela hennes liv — hon vet bara nu vad den övertygelsen kostar. Hennes dörr står fortfarande öppen, och de flesta av dem hon delar eld med har inget hem alls. Det försöker Zorjana att inte säga högt.